Att styra det nya. Samhllets styrning av och med smart mobi...

20 K2 Outreach 2021:1 Det är framför allt inom vägtrafiken som vi ser framväxten av nya styrningsmöjligheter. Ett sådant styrmedel, som visserligen inte är helt nytt men heller inte är särskilt utbrett, är geofencing. Geofencing bygger på tanken att uppkopplade fordon mottar information från offentliga eller andra aktörer som upplyser om vilka regler som gäller i ett specifikt geografiskt område. Informationen kan vara tvingande eller stödjande. Det kan exempelvis beröra vilka hastigheter som gäller och vilka tidpunkter olika fordon får befinna sig i olika zoner. På liknande sätt kan smart mobilitet möjliggöra ökad styrning av vägtrafiken även när det gäller att prioritera trafiken, något som idag görs i begränsad omfattning och främst då när det gäller kollektivtrafiken. Det kan till exempel handla om att ge prioritet åt fordon där fler reser tillsammans, antingen genom fasta eller dynamiska körfält eller genom olika former av signalprioritering. Detta kan innebära en styrning mot att det ska finnas fler passagerare i fordonet och/eller att fordon används för andra ändamål off-peak vilket exempelvis skulle kunna vara varuleveranser. För godstransporter kan motsvarande styrning ske för att minimera tomkörningar, eller för att prioritera framkomligheten för särskilda typer av godstransporter. I en framtid med uppkopplade fordon kan myndigheter på ett mer detaljerat sätt övervaka och prognosticera till exempel trängsel. Genom skräddarsydda och individanpassade meddelande eller mer direkt styrning om fordonen är självkörande, kan myndigheter styra eller omdirigera trafiken. Det förutsätter obligatorisk datadelning från kommersiella och privata aktörer. Så kallade slot-tider kan vara ett möjligt styrmedel för att hantera den trängsel som förväntas uppkomma med fordonsflottor med självkörande (taxi)bilar. Med smart mobilitet följer ett ökat fokus på delade fordon. Det innebär inte i sig något nytt styrmedel, men den aktualiserar frågan om hur myndigheter kan styra för att bilar i ökad utsträckning ska bli en delad resurs. Det kan röra sig om allt ifrån att främja bilpooler eller andra delningstjänster genom differentierade vägavgifter eller genom att reglera det privata bilägandet. 3.3.3. Smart mobilitet väcker frågor om grundläggande styrprinciper På sikt kan smart mobilitet utmana eller förändra synen på grundläggande principer för transportpolitiken. Den svenska transportpolitikens övergripande mål är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. Transportpolitiken vilar också på ett antal principer som sällan uttalas men som bildar grund för styrningen. Målen och preciseringarna av dessa, ska tillsammans med de transportpolitiska principerna vara utgångspunkt för samtliga styrmedel i den statliga transportpolitiken. Dessa principer har formats och anpassats över tid och sätts framför allt på pränt i samband med övergripande transportpolitiska propositioner, varav den senaste är ifrån 2009 (Prop. 2008/2009:93). Ett exempel på en sådan grundläggande princip handlar om valfrihet. Den utgår från att användarna av transportsystemet, det vill säga resenärerna och transportköparna, ”… ska ges stor valfrihet att bestämma hur de vill resa och hur en transport ska utföras”. Smart mobilitet kan påverka valfriheten på olika sätt. Å ena sidan kan principen stärkas genom mer individanpassade tjänster som ökar människors möjligheter att välja mellan olika mobilitets- och transportlösningar. Å andra sidan kan principen vara ett hinder för en mer aktiv styrning av transporterna, framför allt i